Tätting trivs i norrlands barrskogar
Trädslagsrena skogar finns på speciella ståndortstyper men även i de många planteringarna av gran vid gammal kulturmark. Liksom i Norrland infinner sig egenskaper i granskogen som karakteriserar intern dynamik när skogen lämnats orörd ett antal decennier. Gamla ekar har ofta vuxit upp inom ett öppnare landskap. Eken är liksom tallen en ytterst anpassningsbar art, men den klarar inte konkurrensen från granen på de goda och medelgoda markerna.
Västsveriges relativt fuktiga klimat gynnar granskogen och bl. vid grund av den långa kulturpåverkan, gruvdrift, betesdrift och i sen tid organiserat skogsbruk finns det ännu mindre kvar av naturliga tallskogar och gamla tallar i den södra barrskogsregionen. Hasseludden, Knivsta. Huvuddelen av de större återklingar man ser idag är rester från den tid då markerna var inägor; oftast ängar eller ängsbackar.
Granen brukar tränga sig in bland ädellövträden, men med undantag för eken, brukar de stå emot intrånget bra. bör stubbskotten bli växtliga måste de ha fullt ljus. Boken finns nu naturligt främst inom regionens sydvästra del och eken har sitt starkaste fäste i den sydöstra delen. ett aktningsvärd gamling värd ett besök, så länge den lyckas hålla sig vid liv! detta är därför logiskt att Kalmar län äger en mycket stark koncentration av brandberoende arter.
I och med att eken i grunden är ett brandföryngrat och ljuskrävande pionjärträd behövs successiva och ganska hårda störningar för för att föryngra ekskogen. Liksom i den norra barrskogsregionen finns mest blandskogar och med en blandad historik. Skötsel av klibbalskogar kräver därför kraftiga huggningar. Blandädellövskogarna står i en klass till sig själva då det gäller artrikedom. Ekhagen är en speciell miljö eftersom eken ej kan föryngra sig där.
Ädellövträden har näringsrik bark med högt pH som gör moss- och lavfloran rik på gamla träd. Klibbalen är därför hänvisad till erosionsmarker som bäckstränder, landhöjningsstränder, gamla grus- och lertäkter och andra marker med kraftiga förändringar i markanvändningen. Brandpåverkan har varit ännu starkare i den södra än i den norra barrskogsregionen på bas av den utpräglade försommartorkan i sydöstra land.
Södra barrskogsregionen
Tydligast blir det då skogen ligger skyddad och har tillgång till fukt genom bäckar, kärr, källor, surdråg eller sjökontakt. Uteblivna bränderna är ett stort skötselproblem inom den södra barrskogsregionen inte minst i reservat med tallnaturskog. Den typiska sockelbildningen beror dels på huggningar, dels på trädens förmåga för att dränera marken. Mälardalens starkt kulturpåverkade områden, dem uppodlade slättområdena i Östergötland och Västergötland samt det småländska höglandet med sina mossmarker existerar andra områden som ger regionen dess karaktär.
Riktiga lövbrännor är väldigt sällsynta, men lövrika skogar som uppstått till följd av utebliven eller misslyckad plantering kan ha stora likheter med lövbrännor. Blandade skogar med ek, träd, ask, alm och lönn är mycket sällsynta idag men förekommer på kalkmarker och inom igenväxta kulturmarker. Foto Mats Hannerz. Särskilt ifall det finns kvar tallar, ekar eller andra överståndare. Nästa alla dessa skogar har dock förbluffande många spår av bränder.
Klibbalskogarna existerar som regel små, men vanligt förekommande, samt utgör mindre än en procent av virkesförrådet. Det är sällsynt att se växtliga unga ekar bland grövre ekar. Jämfört med andra lövträd har klibbalsplantorna mycket svårt att gro och etablera sig på annat än helt naken mark med jämn fukt. Betet utför att det på sikt istället är gran, en och al som gynnas. Tidigare äger ädla lövträd av främst ek, alm samt lind haft en betydande utbredning i region.
Kvilleken i Rumskulla är förmodligen Sveriges äldsta ek. Bortsett från eken är dessa ädellövträd skuggtåliga och föryngrar sig bäst med frön eller vegetativt. Dräneringen gör att marken syresätts och då sjunker den också ihop. Bestånden av klibbal är ofta så täta för att all fröföryngring är utesluten, men klibbalen existerar mästare på att skjuta stubbskott. Betydligt vanligare är att se ekarna hårt trängda från uppväxande granar eller böjda och hårt viltbetade.
Tallskogarna i den södra barrskogsregionen är vid samma sätt som i den norra barrskogsregionen beroende av brand. Liksom i den norra barrskogsregionen är mycket av naturvärdena kopplade mot när lövträden börjar dö bort och granen på allvar börjar tränga sig in.
Norra barrskogsregionen
Eken är därför ofta hänvisad mot magra, gärna gräsrika skogar, där den rent biologiskt trivs utmärkt. Pionjärlövträden björk, asp samt klibbal finns i övrigt allmänt i kurera regionen. Idag dominerar barrträden även i den södra barrskogsregionen.